Jag tänker inte gråta framför den här personen. Aldrig. Jag vill inte. Satt och kämpade, vände mig, gosade ner huvudet i hundens päls.
När ska allt kännas bra igen? När kan jag slappna av? Sluta vara rädd och orolig? Jag vill vara glad. Som jag alltid är då jag är mig själv. Det är jobbigt att skratta. Det är jobbigt att le. Det känns som att jag tappat bort mig själv och förpestar andras liv. När jag inte ens kan vara glad och trevlig mot de personer jag bär den största fasaden för. De personer jag aldrig släpper in. Då har de gått för långt. Då är något fel.
0