.
Publicerat: 2014-07-05 Kl: 05:09:59
Hur många gånger
Publicerat: 2014-07-05 Kl: 04:49:28
Johan somnade först. Vilket betyder att jag är så gott som sömnlös. Tankar och frågor snurrar. Hjärtat svider.
Hur många gånger kan man göra om samma misstag, och fortfarande kalla det misstag?
Hur faller man ständigt tillbaka, trots att man har en stadig grund att stå på?
Hur tänker man när man har ett liv värt att leva, men man kastar bort det?
Hur får man svar, när det inte finns några? Hur får man svar, när personen i fråga inte förstår vad den själv gör?
Hur får man personen att förstå, när man inte själv gör det?
När vänjer jag mig vid att ständigt bli sviken av samma person? När lär jag mig av dennes "misstag"?
Hur vet man?
Publicerat: 2013-12-01 Kl: 10:47:47
Hur vet man att man går rätt väg? Känns det rätt? Och känns det fel om man inte gör det? Hur vet man?
Jag vet att jag vill mer än det här. Men jag får inte mer. Jag kommer inte få mer. Hur bra jag än mår, hur bra det än är, så kan det vara så mycket bättre. Är det värt det? Är det verkligen det?
Jag har så mycket kärlek att ge
Publicerat: 2013-05-30 Kl: 15:34:27
Jag har så mycket kärlek att ge, känner jag.
Livet är bra. Faktiskt. Trots att jag sitter inne och jobbar under denna varma undebara sommardag. Trots att jag är så förkyld att jag knappt kan prata, eller andas för den delen. Rättelse, livet är inte bra, det är underbart!
Många tycker att min älskade fyrbenta livskamrat är jobbig. Att han far och flänger och är speciell på sitt lilla vis. Att han vill pussas hela tiden. Att han hoppar av lycka när någon kommer in genom dörren. Jag menar verkligen hoppar av lycka. Hunden som hoppar jämnfota nästan två meter rakt upp bara för att kunna ge den där pussen på munnen. Hunden som lyssnar och förstår när man pratar med honom. Hunden som finns där innan tåren ens lämnat tårkanalen. Hunden som pratar med en. Colin är speciell. Han har dragit mig ur det mörka dystra. För det, kommer jag alltid vara skyldig honom. Colin är så mycket människa det bara går. För mig, är Colin det bästa jag har. Hans flummiga sätt att leva får mig att må bra. Han gör mig glad. Det känns konstigt att skriva men det är sant. Så många skratt jag delat med Colin har jag aldrig delat med en tvåbent vän. Jag begär inte att ni ska förstå, jag begär att ni skall acceptera. Inte klagar jag på din bästa vän.
En till sak jag är extra tacksam för är Johan. Inte idiot- eller äckelJohan. Utan den nyaste, finaste och bästa av alla Johan jag någonsin träffat. Den finaste och bästa killen över huvudtaget. Vi är olika. Vi tycker om olika saker. Vi har olika umgängeskretsar. Våra familjer är olika. Vi har olika klädstilar. Vi har olika intressen. MEN vi har samma humor. Han får mig att må bra. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han tar mig med storm. Han accepterar och respekterar mig som ingen annan.
Colin och Johan är min favoritkombo. Vi är som en liten familj. En trygg familj. En relativt hel familj.
När det har varit som mörkast så har familjen trots allt funnits där. Jag önskar av hela mitt hjärta att det hade räckt. Att dom hade fått mig hel. Men av någon anledning så räckte det inte. Colin och Johan har kompletterat med de bitar som saknats. Tillsammans gör dessa tre pusselbitar mitt liv fulländat. Och ljust.
Lögner och svek
Publicerat: 2013-02-09 Kl: 13:03:00
Lögner och svek. Inte ens den människan man litar mest på, kan man lita på. Moment 22, minst sagt.
Otrohet. Vad jag tycker är otrohet kanske inte du tycker är det, och tvärt om. Vad jag tycker är okej kanske inte du tycker är det, och tvärtom. Vart har respekten tagit vägen?
En kram, utan tankar och känslor bakom, är inte otrohet för mig. Men en kram med attraktion och känslor, tycker jag är det. Där går min gräns. Allt grövre är för mig otrohet. Likaså att prata med en annan person. Sms eller samtal, spelar ingen roll. Så länge det inte finns känslor, attraktion eller flirt-relaterade tankar, är det inte otrohet. Idag har väldigt många väldigt svårt för att vara med endast en person. Jag säger inte att alla är otrogen fysiskt så som sex eller kyssar. Snarare genom att söka uppmärksamhet. Flirtiga sms och samtal bakom ryggen. När det på något sätt kommer fram ångrar du dig så hårt och menar att det var oskyldigt. Skulle det vara okej om jag gjorde samma sak mot dig? Nej, precis. Då är det inte oskyldigt och förlåtligt längre. Varför är det endast okej för ena partnern att göra övertramp?
Vi säger att vi sätter upp regler i en relation. Inga lögner. Bara ärlighet. Inga samtal eller sms till motsatt kön (samma kön om man har den läggningen). Undantag finns så klart och dessa namn ska räknas upp. Alla andra är inte okej. Möta upp personer bakom ryggen på partnern är heller inte tillåtet. Smussla är ett big no no. Listan kan göras lång. Det spelar ingen roll hur lång och exakt den är. Allt kan vara med. Allt som egentligen är logiskt. Allt som du som är i ett förhållande borde förstå. Tänker du ett steg längre och haft hade-jag-tyckt-att-det-var-okej-tänket så hade du redan vart ett steg närmare bra.
Dilemmat här är att även om vi sätter upp tydliga regler i ett förhållande så kommer allt ändå gå i kras. "Regler är till för att brytas". Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Tillbaka till lögner och svek. Tillbaka till moment 22.
Lycka
Publicerat: 2013-02-03 Kl: 19:03:14
Lycka. Jag vill känna lycka. Jag vill vara lycklig. Jag vill ha en man som tar mig med strorm. En man som är min, och ingen annans. Jag vill att han ser på mig med ögon som glittrar av kärlek. Jag vill vara hans värld.
Man får inte allt man vill ha. Det är bara att acceptera.
Mitt huvud snurrar
Publicerat: 2013-02-02 Kl: 12:14:00
Mitt huvud snurrar. I vanlig ordning. Att jag tänker för mycket. Ja, det vet vi ju redan. Ingen ändring på den fronten. Jag är en person som de i min närhet har väldigt lätt att lämna. Svika. Trampa på. Strunta i. Killar, tjejer, pojkvänner, vänner. Alla har en tendens att försvinna. Lämna mig kvar. Jag är personen som alla tar förgiven.
Jag är också den person som de sedan saknar. Inser att de behöver mig i sitt liv. Vad som gör mig till den människan, vet jag inte. Men jag börjar bli trött på det. Jag är lätt att lämna men tydligen svår att glömma. När de kommer att tänka på mig ska jag infinna mig där. Helst igår. Jag är personen som förväntas ge och förlåta.
När du, som är min bästa vän, ligger med min pojkvän. Då förväntas jag förlåta och stötta dig. När du, som min fästman, ligger med min vän under en tid. Förväntas jag glömma och förlåta. När du, som lovar att du kan bära mitt bagage, hugger mig i ryggen och låter mig ligga där med öppna blödande sår. Förväntas jag återigen förlåta. När du , som är mitt allt, ljuger de största av lögner och går tillbaka till ditt ex. Förväntas jag stötta er i ert förhållande, hjälpa er med era problem. När du, som är den viktigaste personen i mitt liv, vänder ryggen till när jag behöver dig som mest. Förväntas jag kämpa för att ha dig i mitt liv. När du, som är en viktig vän, utnyttjar mig något oerhört. Förväntas jag att låta utnyttjas. När du, som är min mamma, ljuger och sviker mig och mina syskon ständigt. Förväntas jag att glömma och förlåta, stötta och dölja. När du, som är en högt betydande person, slutar höra av dig och svara. Förväntas jag att vänta.
Jag är duktig på att förlåta. De allra största lögner och svek. Men jag glömmer aldrig. Jag litar aldrig mer på dig. Du är inte ens vatten värd i min ögon. Ändå förväntas jag finnas där. Jag har varit tillsammans med as. Jag har haft vänner som inte förstår innebörden av just vänner.
Jag är trött på det här. Har ni valt bort mig, ja, då har ni valt bort mig.
Mitt liv ser inte alls ut som det var tänkt
Publicerat: 2013-01-19 Kl: 11:54:00
Mitt liv ser inte alls ut som det var tänkt. I slutet av Januari 2007 blev jag tillsammans med en kille som jag då tyckte var underbar. Jättefin, snäll och framför allt rolig. Han passade in i min familj. Han tyckte om dom och dom tyckte om han. Vad kan man mer begära?
Jag kommer aldrig glömma hans glittrande ögon då han tittade på mig med så mycket kärlek. Det var han och jag mot världen och så skulle det alltid vara. Var det tänkt. Kanske naivt att tänka så och nu i efterhand vet jag ju att det är inte är meningen att det ska vara vi. Men jag var sjutton år och så himla kär.
På våran årsdag ville han förlova sig för att bevisa att det var han och jag för alltid. Jag behövde ingen ring på fingret för att veta det men gick ändå med på det. I december efter studenten köpte vi en lägenhet tillsammans. Det år p-pillren skulle bli dyrare skulle jag sluta äta dom. Bilda familj. Såå lycklig tjej.
Efter att vi vart tillsammans i drygt tre år, och förlovad i drygt två, så blev jag dumpad. Livet gick i tusen bitar. Insåg någon vecka senare att detta var alldeles rätt. Så som jag levt de senaste åren var inte okej. Inte för mig, inte för någon annan. Detaljer skippar jag för detta är (inte glömt men) förlåtet.
Idag är jag glad över att det inte blev som det var tänkt. Det där var aldrig mina planer, mina val. Jag vill inte ha barn nu, kanske aldrig. Jag är en vild själ som tröttnar och blir lätt rastlös. Jag kan inte vara låst på det sättet som jag var. Jag blir olycklig men jag kämpar mig igenom det, varje dag. Jag hade inte hjärta att gå. Utifrån sett levde jag det livet som så många andra ville leva. Skenet kan bedra och det var precis det det gjorde.
Finns inte ord över hur glad jag är att det inte blev som det var tänkt.
Vi är så olika, du och jag
Publicerat: 2013-01-16 Kl: 19:26:37
Vi är så olika, du och jag. Du kan inte uttrycka en endaste känsla. Inte säga, inte visa. Medans jag kan öppna mitt hjärta. Säga allt jag känner. Även visa det med handlingar.
Att aldrig få en riktig bekräftelse, tär. Så himla hårt. Att ge och ge och ge men aldrig ens få en liten glimt tillbaka. Hur ska jag veta hur du känner och vad du vill om du aldrig bekräftar det?
"I left because you never asked me to stay". Så, hur ska du ha det?
2012
Publicerat: 2013-01-03 Kl: 15:37:00
2012 skulle bli mitt år var det tänkt. Så blidde det inte. Jag har lyckats förträngt 2011 så kan inte svara på vilket som var värst.
Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på min magkänsla. Sagt nej.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Tagit hand om andra.
Vem har du umgåtts med mest?
Jag har umgåtts med många. Träffat mycket nytt folk men i slutändan är det ändå Agge och Hamrin som jag umgåtts mest med.
Bästa minnet från 2012?
Mina dagar i Göteborg med Hamrin, Rosen och Iris. Underbart!
Är det något du saknat 2012 som du vill ha år 2013?
En han. Vettiga människor omkring mig.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.
Var det mest lugna hemmakvällar eller vilda partykvällar?
Mest lugna hemmakvällar men de gånger det vart partykvällar så var dom minst sagt vilda.
Vem/Vilka saknade du?
Det var många med men tänker inte tynga ner mig själv genom att skriva ner dom.
Största misstaget?
Att jag knuffade bort Kicki.
Tror du att år 2013 kommer blir bättre?
Jag hoppas verkligen det. Jag orkar inte ett till värdelöst år.
Vad gjorde dig riktigt glad i år?
Mina vänner som mot att förmodan stannade kvar. Min fina familj. Och min älskade fyrbenta kamrat, Colin.
Hur många kysste du?
Jag tänker inte räkna.
Har du några löften inför år 2013?
Nej, men jag har tänkt hålla upp med träningen och för en gång skull vara nöjd med min kropp inför sommaren.
Har du haft ett förhållande under 2012?
Nej, det har jag inte. Har varit upptagen med att trampa på hjärtan detta år.
Hur skulle du beskriva din stil 2012?
Som alla andra år.
Vart reste du nånstans?
Det enda stället jag rest till som jag aldrig varit till är Göteborg.
Vad ser du mest fram emot med år 2013?
Ingenting. Tar det som det kommer.
Varför är sjukdomar tabu?
Publicerat: 2012-12-28 Kl: 16:26:49
Varför är sjukdomar tabu? En förkylning, virus eller annan typ av "vanlig" sjukdom kan man dra till med när som helst. Och det är okej. Istället för att ärligt säga att du inte har lust skyller du på huvudvärk.
Dessutom är det fel att säga att huvudvärk, magvärk eller illamående är en vanlig sjukdom. Andra klassar den som normal. För vanlig, det är även de psykiska tillstånden som depression, ångest och panikångest. Men dom nämns inte. Det är hysh-hysh.
Varför är det så hemskt att säga att jag lider av depression pga en alkoholiserad mamma när det är helt okej att du betättar att du ligger hemma med magsjuka och kräks upp gårdagens middag? Eller varför är det så hemskt att säga att jag lider av panikångest och därför inte kan följa med in på ica när det är helt okej att du berättar att du har halsfluss och massor av blåsor i halsen?
Allt hänger på lögner. Lögner och tabu. Vad som anses vara normalt och inte.
Jag lider av depression. Mitt mående går upp och ner. Vissa dagar är jag uppåt. glad och framåt. Andra dagar klarar jag inte ens av så mycket som att titta på telefonen. Jag har dagar då jag är ute och ränner, träffar mina vänner och familj. Vissa dagar isolerar jag mig och är okontaktbar. Detta accepteras inte.
Jag får frågor om varför jag är som jag är. Jag svarar att jag lider av depression. Det blir tyst. Varje gång. Ingen vågar varken säga eller fråga något i rädslan av att säga eller fråga fel saker.
Varför fortsätter jag svara att jag är deprimerad när jag vet vilken reaktion jag får? Jo, för att jag är trött på alla lögner. Jag är trött på att allt som betraktas som tabu är vardagligt. Sex, speciellt att prata om sex, var tabulagt länge. Men idag kan vi sitta öppet och prata om antalet sexpartners man haft. Jämföra dom sinsemellan. Vem hade längst? Vem kom fortast? Vem var bäst och vem var sämst?
Men man får inte uttala sig om att man mår dåligt och absolut inte anledningen till det.
Skadar mig själv
Publicerat: 2012-12-07 Kl: 11:46:06
Skadar mig själv. Förstår inte. Jag har så fina människor omkring mig. Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig? Det gör ont. Hela tiden. Tänker tillbaka på hur jag hade det för fyra år sedan, tre år sedan, två år sedan och hur jag hade det för ett år sedan. Allt har tagit en helvändning. Jag tänker annorlunda. Prioriterar annorlunda. Tillåter inte att någon trampar eller kör över mig.
Men varför smärtar fortfarande det förflutna? Jag tänker för mycket, jag vet. Svårt att låta bli.
För snart tre år sedan tappade jag så oerhört mycket som betydde allt för mig. Idag vet jag att det aldrig fungerat livet ut. Jag trampades på. Jag blev överkörd. Jag var hjärtskärande trasig. Mådde jättedåligt. Men detta var också den tiden jag kunde vara mig själv igen. Innan kämpade jag så hårt med att vara den som var rätt. Tänkte på alla andra. Aldrig på mig själv. Tiden som var till för mig, var kommen.
Satt aldrig still. Gjorde allt jag kunde, när jag ville. Ställde till det. Sårade. Trampade på. Körde över. Det var min tur. Min tur att göra mig själv stark genom andra. Jag var ett as. Tänkte på mig själv och på vad jag ville göra.
Vintern kom och jag vaknade upp. Insåg allt jag ställt till med och tog tag i de viktigaste människorna i mitt liv. Träffade nytt folk. Tänkte på mitt eget bästa men tog hand om andra trasiga. Fanns där, dygnet runt.
Blev sårad igen. Djupt. Hamnade på noll igen. Tröstade mig med en ny. Gick som väntat åt skogen. Lögner och svek. Ingen var ärlig, rak eller öppen. Jag kände mig meningslös. Som en ingen.
Nu i våras var ändå värst. Jag blev den människan jag svor att jag aldrig kulle bli. Var ut mycket. Levde på andra. Sov hos han och han och han och han... Rymde från mitt eget liv. Jag orkade inte längre. Jag gav upp. Jag hade ingen ork kvar. Jag hade gått i tusen bitar. Jag var arg. Ledsen. Jag förstörde. Förstörde för andra. Andras saker. Andras hjärtan. Jag var jobbig. Spelade glad. Alla gick på det. Blev förlåten för all skit jag ställt till med. Jag var ju en underbar människa. Spred glädje. Jag undrar dock hur en så trasig, ledsen och arg människa kan lura i alla att man mår bra och är glad. Är folk blind eller vill dom inte se?
Jag behövde bli stoppad. Vakna upp. Ingen fanns där då jag som mest behövde dom. De gav upp. Jag var hopplös. Jag tappade alla viktiga ännu en gång. Det var aldrig någon som fick mig att vakna. Jag vaknade av att jag hade förstört allt. Jag kunde inte vara någonstans. Jag kunde inte följa med de få vänner jag hade. Jag hade satt den sista potatisen.
Jag har jobbat mig tillbaka. Jag har återigen fått kontakt med mina syskon. En del vänner kom tillbaka. En del inte. Jag skaffade min livskamrat, Colin. En underbar varelse på fyra ben. Vi tar nu en dag i taget. Träffar en genomgo kille, hoppas på att det håller. Den som lever får se.
Nästan ett år sedan
Publicerat: 2012-12-01 Kl: 13:27:09
Nästan ett år sedan jag skrev här. Jag önskade att nästa gång jag loggade in här, skrev här, så skulle allt vara bra. Att jag kravlat mig upp ur det svarta hålet.
Ledsamt. För det har jag inte. Jag jobbar på det varje dag men det är så svårt. Jag har förstört så att jag tappat den människan som alltid funnits där för mig. Jag saknar henne varje dag. Min allra bästa vän.
Jag har bett om ursäkt och jag har hört av mig. Ingen respons. Jag har krashat vänskapen och kan inget mer göra. Det tär. Jag kastade bort henne då jag bara ville glömma allt det mörka. Hon fanns där och stöttade mig men jag såg inte det. Jag ville gömma mig i mig själv. Jag menade aldrig att såra henne, heller aldrig att knuffa bort henne. Jag ville rädda henne från allt då jag inte kunde rädda mig själv.
Ledsamt. För det har jag inte. Jag jobbar på det varje dag men det är så svårt. Jag har förstört så att jag tappat den människan som alltid funnits där för mig. Jag saknar henne varje dag. Min allra bästa vän.
Jag har bett om ursäkt och jag har hört av mig. Ingen respons. Jag har krashat vänskapen och kan inget mer göra. Det tär. Jag kastade bort henne då jag bara ville glömma allt det mörka. Hon fanns där och stöttade mig men jag såg inte det. Jag ville gömma mig i mig själv. Jag menade aldrig att såra henne, heller aldrig att knuffa bort henne. Jag ville rädda henne från allt då jag inte kunde rädda mig själv.
Värdelös.
Publicerat: 2012-02-27 Kl: 13:39:48
Värdelös. Det är precis vad jag känner mig. Jag känner mig inte värd mina närmsta. Inte ens min familj. Pyton. Skitsaker...
Klump i magen
Publicerat: 2012-02-26 Kl: 22:30:25
Klump i magen. Något är på tok. Jag känner det på mig. Låt mig bara veta så jag slipper detta, tack!
Alla dessa lögner
Publicerat: 2012-02-24 Kl: 11:53:44
Alla dessa lögner. Tar dem aldrig slut? Blir trött att folk (läs: IDIOTER!!!!) har så svårt för att tala saning. Vad är problemet? Jag förstår inte. Tänk om folk kunde bete sig..
Hat
Publicerat: 2012-02-18 Kl: 21:10:06
Hat. Känner så mycket hat. Ni är äckliga. Ni är svin. Ni är as. Jag hatar er. På riktigt.
Nervös
Publicerat: 2012-02-13 Kl: 08:28:48
Nervös. Nervös som bara den. Kommer dom att förstå? Kommer dom strunta i det? Kommer dom ge mig en tid? Kommer dom lyssna? Kommer dom tycka att jag totalt dum i huvudet som känner så här? Det återstår att se. Får så ont i magen bara jag tänker på det. Jag g r u v a r mig...
Gråta
Publicerat: 2012-02-10 Kl: 11:25:32
Gråta. Det är vad jag behöver göra. Få ut klumpen i halsen. Få ögonen att sluta tåras oavsett vad som görs. Om jag skrattar, pratar eller lyssnar. Igår kom frågan/frågorna som jag inte ville bli ställd; Du mår inte bra va? Du är ledsen?.
Jag tänker inte gråta framför den här personen. Aldrig. Jag vill inte. Satt och kämpade, vände mig, gosade ner huvudet i hundens päls.
När ska allt kännas bra igen? När kan jag slappna av? Sluta vara rädd och orolig? Jag vill vara glad. Som jag alltid är då jag är mig själv. Det är jobbigt att skratta. Det är jobbigt att le. Det känns som att jag tappat bort mig själv och förpestar andras liv. När jag inte ens kan vara glad och trevlig mot de personer jag bär den största fasaden för. De personer jag aldrig släpper in. Då har de gått för långt. Då är något fel.
Jag tänker inte gråta framför den här personen. Aldrig. Jag vill inte. Satt och kämpade, vände mig, gosade ner huvudet i hundens päls.
När ska allt kännas bra igen? När kan jag slappna av? Sluta vara rädd och orolig? Jag vill vara glad. Som jag alltid är då jag är mig själv. Det är jobbigt att skratta. Det är jobbigt att le. Det känns som att jag tappat bort mig själv och förpestar andras liv. När jag inte ens kan vara glad och trevlig mot de personer jag bär den största fasaden för. De personer jag aldrig släpper in. Då har de gått för långt. Då är något fel.
Så mycket tankar
Publicerat: 2012-02-05 Kl: 11:31:10
Så mycket tankar. Så mycket känslor. Jag orkar inte. Kan allt bara bli bra. Jag vet att det kommer att komma ännu ett bakslag snart. Jag vet inte vad men har en dålig känsla i magen.
Snälla, låt det vara lugnt ett tag. Låt mig ta ikapp andan. Låt mig fokusera på mig själv. För en gång skull.
Dåligt samvete
Publicerat: 2012-01-25 Kl: 23:02:40
Så sjukt dåligt samvete. Men jag har ingen ork i kroppen. Jag har legat över skrivbordet idag då jag jobbat. Jag har inte orkat suttit upprätt. Ögonen har farit igen på mig hela kvällen även fast jag varit med vänner. Frusit som jag vet inte vad. Febrig, för ovanlighetens skull.
Kroppen orkar inte. Jag måste får sova. Låt mig sova i natt och imorgon bitti. En natt är vad jag begär.
Kroppen orkar inte. Jag måste får sova. Låt mig sova i natt och imorgon bitti. En natt är vad jag begär.
Jag trodde att det var bra
Publicerat: 2012-01-24 Kl: 21:39:39
Jag trodde att det var bra. Att jag kommit vidare. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle falla tillbaka. Jag sover inte. Och när jag väl sover så tar du tag i armen på mig. Det är min tur. Min tur att gå i tusen bitar, bokstavligen. Tre gånger i natt har jag kämpat för mitt eget liv. Vaknat då jag slagit huvudet eller gjort illa mig på annat sätt. Jag har blåmärken på benen som jag inte hade igår. Jag är rädd. Jag är rädd för honom. Jag är rädd för mig själv.
Ingenting duger. Allt är sämst. Det är jobbigt att gå till jobbet. Jobbigt att kliva upp ur sängen. Jag vill INTE gå ifrån sängen. Jobbigt att sitta vid datorn. Jobbigt att laga mat. Jobbigt att äta maten. Det enda som inte är jobbigt är att duscha. Jag kan sitta på golvet i duschen i evigheter. Jag älskar att duscha men har alltid blivit uttråckad och gjort det jag skulle och sedan klivit ur.
Musiken är högre än vad den någonsin varit. Den tystar mina tankar, åtminstone lite granna.
Jag orkar inte....
Ingenting duger. Allt är sämst. Det är jobbigt att gå till jobbet. Jobbigt att kliva upp ur sängen. Jag vill INTE gå ifrån sängen. Jobbigt att sitta vid datorn. Jobbigt att laga mat. Jobbigt att äta maten. Det enda som inte är jobbigt är att duscha. Jag kan sitta på golvet i duschen i evigheter. Jag älskar att duscha men har alltid blivit uttråckad och gjort det jag skulle och sedan klivit ur.
Musiken är högre än vad den någonsin varit. Den tystar mina tankar, åtminstone lite granna.
Jag orkar inte....
Stressen över livet
Publicerat: 2012-01-17 Kl: 22:32:32
Stressen över livet. Jag vill leva ett självständigt liv. Jag vill inte leva efter andras regler. Jag vill vara någonting och det värsta är att ingenting duger. Jag blir tokig på mig själv. Varför kan inte jag komma på vad jag vill för? Jag fyller 23 och stressen över bara det tar kål på mig. Man ska inte se tillbaka men just nu vill jag spola tillbaka tiden. Göra om, göra rätt.
Jag ser honom
Publicerat: 2012-01-16 Kl: 20:59:09
Jag ser honom. Igår såg jag honom som kassören på Åhléns. För någon dag sedan såg jag honom på bussen. Ikväll såg jag honom titta ut genom fönstret då vi for förbi. Jag är rädd. Hela tiden. Även fast jag vet att jag inte behöver oroa mig. Det tär. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag börjar bli rädd för mig själv.
I natt drömde jag om dig igen
Publicerat: 2012-01-14 Kl: 10:55:24
I natt drömde jag om dig igen. Om dig och din flickvän. Jag hade ställt till det ännu en gång. Folk hade berättat vad de sett och vad de hört. Men jag visste inte vad du stått för. Om du stått för något. Jag visste inte vad jag vågade säga. Jag vill inte säga för mycket, heller inte för lite. Jag ville inte förstöra det ni har. Inte mer än jag redan gjort.
Jag och din flickvän blev mer ovänner än vad vi redan var. Allt var så fel. Men så äckligt verkligt. Inte okej.
Jag och din flickvän blev mer ovänner än vad vi redan var. Allt var så fel. Men så äckligt verkligt. Inte okej.
