JohannaHenriksson

Mitt liv ser inte alls ut som det var tänkt. I slutet av Januari 2007 blev jag tillsammans med en kille som jag då tyckte var underbar. Jättefin, snäll och framför allt rolig. Han passade in i min familj. Han tyckte om dom och dom tyckte om han. Vad kan man mer begära?

 

Jag kommer aldrig glömma hans glittrande ögon då han tittade på mig med så mycket kärlek. Det var han och jag mot världen och så skulle det alltid vara. Var det tänkt. Kanske naivt att tänka så och nu i efterhand vet jag ju att det är inte är meningen att det ska vara vi. Men jag var sjutton år och så himla kär.

 

På våran årsdag ville han förlova sig för att bevisa att det var han och jag för alltid. Jag behövde ingen ring på fingret för att veta det men gick ändå med på det. I december efter studenten köpte vi en lägenhet tillsammans. Det år p-pillren skulle bli dyrare skulle jag sluta äta dom. Bilda familj. Såå lycklig tjej.

 

Efter att vi vart tillsammans i drygt tre år, och förlovad i drygt två, så blev jag dumpad. Livet gick i tusen bitar. Insåg någon vecka senare att detta var alldeles rätt. Så som jag levt de senaste åren var inte okej. Inte för mig, inte för någon annan. Detaljer skippar jag för detta är (inte glömt men) förlåtet.

 

Idag är jag glad över att det inte blev som det var tänkt. Det där var aldrig mina planer, mina val. Jag vill inte ha barn nu, kanske aldrig. Jag är en vild själ som tröttnar och blir lätt rastlös. Jag kan inte vara låst på det sättet som jag var. Jag blir olycklig men jag kämpar mig igenom det, varje dag. Jag hade inte hjärta att gå. Utifrån sett levde jag det livet som så många andra ville leva. Skenet kan bedra och det var precis det det gjorde.

 

Finns inte ord över hur glad jag är att det inte blev som det var tänkt.