JohannaHenriksson

Mitt huvud snurrar. I vanlig ordning. Att jag tänker för mycket. Ja, det vet vi ju redan. Ingen ändring på den fronten. Jag är en person som de i min närhet har väldigt lätt att lämna. Svika. Trampa på. Strunta i. Killar, tjejer, pojkvänner, vänner. Alla har en tendens att försvinna. Lämna mig kvar. Jag är personen som alla tar förgiven.

 

Jag är också den person som de sedan saknar. Inser att de behöver mig i sitt liv. Vad som gör mig till den människan, vet jag inte. Men jag börjar bli trött på det. Jag är lätt att lämna men tydligen svår att glömma. När de kommer att tänka på mig ska jag infinna mig där. Helst igår. Jag är personen som förväntas ge och förlåta.

 

När du, som är min bästa vän, ligger med min pojkvän. Då förväntas jag förlåta och stötta dig. När du, som min fästman, ligger med min vän under en tid. Förväntas jag glömma och förlåta. När du, som lovar att du kan bära mitt bagage, hugger mig i ryggen och låter mig ligga där med öppna blödande sår. Förväntas jag återigen förlåta. När du , som är mitt allt, ljuger de största av lögner och går tillbaka till ditt ex. Förväntas jag stötta er i ert förhållande, hjälpa er med era problem. När du, som är den viktigaste personen i mitt liv, vänder ryggen till när jag behöver dig som mest. Förväntas jag kämpa för att ha dig i mitt liv. När du, som är en viktig vän, utnyttjar mig något oerhört. Förväntas jag att låta utnyttjas.  När du, som är min mamma, ljuger och sviker mig och mina syskon ständigt. Förväntas jag att glömma och förlåta, stötta och dölja. När du, som är en högt betydande person, slutar höra av dig och svara. Förväntas jag att vänta.

 

Jag är duktig på att förlåta. De allra största lögner och svek. Men jag glömmer aldrig. Jag litar aldrig mer på dig. Du är inte ens vatten värd i min ögon. Ändå förväntas jag finnas där. Jag har varit tillsammans med as. Jag har haft vänner som inte förstår innebörden av just vänner.

 

Jag är trött på det här. Har ni valt bort mig, ja, då har ni valt bort mig.