JohannaHenriksson

Skadar mig själv. Förstår inte. Jag har så fina människor omkring mig. Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig? Det gör ont. Hela tiden. Tänker tillbaka på hur jag hade det för fyra år sedan, tre år sedan, två år sedan och hur jag hade det för ett år sedan. Allt har tagit en helvändning. Jag tänker annorlunda. Prioriterar annorlunda. Tillåter inte att någon trampar eller kör över mig.

 

Men varför smärtar fortfarande det förflutna? Jag tänker för mycket, jag vet. Svårt att låta bli.

 

För snart tre år sedan tappade jag så oerhört mycket som betydde allt för mig. Idag vet jag att det aldrig fungerat livet ut. Jag trampades på. Jag blev överkörd. Jag var hjärtskärande trasig. Mådde jättedåligt. Men detta var också den tiden jag kunde vara mig själv igen. Innan kämpade jag så hårt med att vara den som var rätt. Tänkte på alla andra. Aldrig på mig själv. Tiden som var till för mig, var kommen.

 

Satt aldrig still. Gjorde allt jag kunde, när jag ville. Ställde till det. Sårade. Trampade på. Körde över. Det var min tur. Min tur att göra mig själv stark genom andra. Jag var ett as. Tänkte på mig själv och på vad jag ville göra.

 

Vintern kom och jag vaknade upp. Insåg allt jag ställt till med och tog tag i de viktigaste människorna i mitt liv. Träffade nytt folk. Tänkte på mitt eget bästa men tog hand om andra trasiga. Fanns där, dygnet runt.

 

Blev sårad igen. Djupt. Hamnade på noll igen. Tröstade mig med en ny. Gick som väntat åt skogen. Lögner och svek. Ingen var ärlig, rak eller öppen. Jag kände mig meningslös. Som en ingen.

 

Nu i våras var ändå värst. Jag blev den människan jag svor att jag aldrig kulle bli. Var ut mycket. Levde på andra. Sov hos han och han och han och han... Rymde från mitt eget liv. Jag orkade inte längre. Jag gav upp. Jag hade ingen ork kvar. Jag hade gått i tusen bitar. Jag var arg. Ledsen. Jag förstörde. Förstörde för andra. Andras saker. Andras hjärtan. Jag var jobbig. Spelade glad. Alla gick på det. Blev förlåten för all skit jag ställt till med. Jag var ju en underbar människa. Spred glädje. Jag undrar dock hur en så trasig, ledsen och arg människa kan lura i alla att man mår bra och är glad. Är folk blind eller vill dom inte se?

 

Jag behövde bli stoppad. Vakna upp. Ingen fanns där då jag som mest behövde dom. De gav upp. Jag var hopplös. Jag tappade alla viktiga ännu en gång. Det var aldrig någon som fick mig att vakna. Jag vaknade av att jag hade förstört allt. Jag kunde inte vara någonstans. Jag kunde inte följa med de få vänner jag hade. Jag hade satt den sista potatisen.

 

Jag har jobbat mig tillbaka. Jag har återigen fått kontakt med mina syskon. En del vänner kom tillbaka. En del inte. Jag skaffade min livskamrat, Colin. En underbar varelse på fyra ben. Vi tar nu en dag i taget. Träffar en genomgo kille, hoppas på att det håller. Den som lever får se.