Varför är sjukdomar tabu?
Varför är sjukdomar tabu? En förkylning, virus eller annan typ av "vanlig" sjukdom kan man dra till med när som helst. Och det är okej. Istället för att ärligt säga att du inte har lust skyller du på huvudvärk.
Dessutom är det fel att säga att huvudvärk, magvärk eller illamående är en vanlig sjukdom. Andra klassar den som normal. För vanlig, det är även de psykiska tillstånden som depression, ångest och panikångest. Men dom nämns inte. Det är hysh-hysh.
Varför är det så hemskt att säga att jag lider av depression pga en alkoholiserad mamma när det är helt okej att du betättar att du ligger hemma med magsjuka och kräks upp gårdagens middag? Eller varför är det så hemskt att säga att jag lider av panikångest och därför inte kan följa med in på ica när det är helt okej att du berättar att du har halsfluss och massor av blåsor i halsen?
Allt hänger på lögner. Lögner och tabu. Vad som anses vara normalt och inte.
Jag lider av depression. Mitt mående går upp och ner. Vissa dagar är jag uppåt. glad och framåt. Andra dagar klarar jag inte ens av så mycket som att titta på telefonen. Jag har dagar då jag är ute och ränner, träffar mina vänner och familj. Vissa dagar isolerar jag mig och är okontaktbar. Detta accepteras inte.
Jag får frågor om varför jag är som jag är. Jag svarar att jag lider av depression. Det blir tyst. Varje gång. Ingen vågar varken säga eller fråga något i rädslan av att säga eller fråga fel saker.
Varför fortsätter jag svara att jag är deprimerad när jag vet vilken reaktion jag får? Jo, för att jag är trött på alla lögner. Jag är trött på att allt som betraktas som tabu är vardagligt. Sex, speciellt att prata om sex, var tabulagt länge. Men idag kan vi sitta öppet och prata om antalet sexpartners man haft. Jämföra dom sinsemellan. Vem hade längst? Vem kom fortast? Vem var bäst och vem var sämst?
Men man får inte uttala sig om att man mår dåligt och absolut inte anledningen till det.
Skadar mig själv
Skadar mig själv. Förstår inte. Jag har så fina människor omkring mig. Varför kan jag inte tillåta mig själv att vara lycklig? Det gör ont. Hela tiden. Tänker tillbaka på hur jag hade det för fyra år sedan, tre år sedan, två år sedan och hur jag hade det för ett år sedan. Allt har tagit en helvändning. Jag tänker annorlunda. Prioriterar annorlunda. Tillåter inte att någon trampar eller kör över mig.
Men varför smärtar fortfarande det förflutna? Jag tänker för mycket, jag vet. Svårt att låta bli.
För snart tre år sedan tappade jag så oerhört mycket som betydde allt för mig. Idag vet jag att det aldrig fungerat livet ut. Jag trampades på. Jag blev överkörd. Jag var hjärtskärande trasig. Mådde jättedåligt. Men detta var också den tiden jag kunde vara mig själv igen. Innan kämpade jag så hårt med att vara den som var rätt. Tänkte på alla andra. Aldrig på mig själv. Tiden som var till för mig, var kommen.
Satt aldrig still. Gjorde allt jag kunde, när jag ville. Ställde till det. Sårade. Trampade på. Körde över. Det var min tur. Min tur att göra mig själv stark genom andra. Jag var ett as. Tänkte på mig själv och på vad jag ville göra.
Vintern kom och jag vaknade upp. Insåg allt jag ställt till med och tog tag i de viktigaste människorna i mitt liv. Träffade nytt folk. Tänkte på mitt eget bästa men tog hand om andra trasiga. Fanns där, dygnet runt.
Blev sårad igen. Djupt. Hamnade på noll igen. Tröstade mig med en ny. Gick som väntat åt skogen. Lögner och svek. Ingen var ärlig, rak eller öppen. Jag kände mig meningslös. Som en ingen.
Nu i våras var ändå värst. Jag blev den människan jag svor att jag aldrig kulle bli. Var ut mycket. Levde på andra. Sov hos han och han och han och han... Rymde från mitt eget liv. Jag orkade inte längre. Jag gav upp. Jag hade ingen ork kvar. Jag hade gått i tusen bitar. Jag var arg. Ledsen. Jag förstörde. Förstörde för andra. Andras saker. Andras hjärtan. Jag var jobbig. Spelade glad. Alla gick på det. Blev förlåten för all skit jag ställt till med. Jag var ju en underbar människa. Spred glädje. Jag undrar dock hur en så trasig, ledsen och arg människa kan lura i alla att man mår bra och är glad. Är folk blind eller vill dom inte se?
Jag behövde bli stoppad. Vakna upp. Ingen fanns där då jag som mest behövde dom. De gav upp. Jag var hopplös. Jag tappade alla viktiga ännu en gång. Det var aldrig någon som fick mig att vakna. Jag vaknade av att jag hade förstört allt. Jag kunde inte vara någonstans. Jag kunde inte följa med de få vänner jag hade. Jag hade satt den sista potatisen.
Jag har jobbat mig tillbaka. Jag har återigen fått kontakt med mina syskon. En del vänner kom tillbaka. En del inte. Jag skaffade min livskamrat, Colin. En underbar varelse på fyra ben. Vi tar nu en dag i taget. Träffar en genomgo kille, hoppas på att det håller. Den som lever får se.
Nästan ett år sedan
Nästan ett år sedan jag skrev här. Jag önskade att nästa gång jag loggade in här, skrev här, så skulle allt vara bra. Att jag kravlat mig upp ur det svarta hålet.
Ledsamt. För det har jag inte. Jag jobbar på det varje dag men det är så svårt. Jag har förstört så att jag tappat den människan som alltid funnits där för mig. Jag saknar henne varje dag. Min allra bästa vän.
Jag har bett om ursäkt och jag har hört av mig. Ingen respons. Jag har krashat vänskapen och kan inget mer göra. Det tär. Jag kastade bort henne då jag bara ville glömma allt det mörka. Hon fanns där och stöttade mig men jag såg inte det. Jag ville gömma mig i mig själv. Jag menade aldrig att såra henne, heller aldrig att knuffa bort henne. Jag ville rädda henne från allt då jag inte kunde rädda mig själv.
Ledsamt. För det har jag inte. Jag jobbar på det varje dag men det är så svårt. Jag har förstört så att jag tappat den människan som alltid funnits där för mig. Jag saknar henne varje dag. Min allra bästa vän.
Jag har bett om ursäkt och jag har hört av mig. Ingen respons. Jag har krashat vänskapen och kan inget mer göra. Det tär. Jag kastade bort henne då jag bara ville glömma allt det mörka. Hon fanns där och stöttade mig men jag såg inte det. Jag ville gömma mig i mig själv. Jag menade aldrig att såra henne, heller aldrig att knuffa bort henne. Jag ville rädda henne från allt då jag inte kunde rädda mig själv.
