JohannaHenriksson

Trasig. Det är precis så jag känner mig.

Jag hatar att alla är så kära. Får man vara så egoistisk?
Vart jag än vänder mig så ser jag folk som ser varandra så djupt in i ögonen som man bara gör då man är kär. Jag ser folk som håller om varandra precis som man bara gör då man är kär. Jag ser folk slänga blickar till varandra över rummen så som man gör då man inte får visa att man har känslor för varandra eller för att man är osäker på vad den andre känner. Jag ser alla leenden. Allas lycka. Jag hatar det.

Jag hatar det, men det gör jag bara för att jag vill ha det dem har. Jag vill inte ha det dära på fredagskvällen, jag vill ha det som är hela lördagen. Alla lördagar.

Jag vill ha någon att sakna då han är borta. Jag vill ha någon att mysa med framför en film. Jag vill ha någon som jag kan gå fram till precis när jag vill och tala om för honom hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag vill vara med just honom. Jag vill ha någon som bara 'dyker' upp och kramar mig bakifrån då jag har en konversation. Jag vill se in i hans fina ögon. Jag vill få honom att le på samma sätt som han får mig att le. Jag vill få dom där gulliga sms:en. Jag vill ha komplimangerna även fast jag varken tror på det han säger eller tar åt mig. Jag vill ha någon att göra mig fin för. Jag vill känna nervositeten och pirret i magen. Jag vill ha den där någon.


Överallt ser jag folk kasta bort det. Jag förstår inte hur folk kan ge upp så lätt.