Varför, hur
Varför säger du att jag är världens bästa och att allt kändes så bra till våra gemensamma vänner och sedan gör på detta sätt? Du har alltså inte bara sagt det till mig. Hur är du funtad? Vad försigår i ditt huvud? Du verkar inte veta vad du själv håller på med. Kanske dags att ta reda på det, tycker du inte?
Hur kan du säga att jag inte ställer upp? Jag ställer upp i den mån jag kan och det vet du. Just nu har jag inte den ork och kraft jag annars brukar ha. Dina ord tynger som bly. Jag tror inte att du förstår det.
Hur kan du sitta och säga att du saknar mig? Att du ångrar det du gjorde och att du gjort det ogjort om du kunnat? Hur har du mage? Hur kan du sitta och säga att du minns min kropp som att du såg den igår? Att du saknar hur jag uttycker mig och mitt sätt att vara?
