Jag har så mycket kärlek att ge

Jag har så mycket kärlek att ge, känner jag.
 
Livet är bra. Faktiskt. Trots att jag sitter inne och jobbar under denna varma undebara sommardag. Trots att jag är så förkyld att jag knappt kan prata, eller andas för den delen. Rättelse, livet är inte bra, det är underbart!
 
Många tycker att min älskade fyrbenta livskamrat är jobbig. Att han far och flänger och är speciell på sitt lilla vis. Att han vill pussas hela tiden. Att han hoppar av lycka när någon kommer in genom dörren. Jag menar verkligen hoppar av lycka. Hunden som hoppar jämnfota nästan två meter rakt upp bara för att kunna ge den där pussen på munnen. Hunden som lyssnar och förstår när man pratar med honom. Hunden som finns där innan tåren ens lämnat tårkanalen. Hunden som pratar med en. Colin är speciell. Han har dragit mig ur det mörka dystra. För det, kommer jag alltid vara skyldig honom. Colin är så mycket människa det bara går. För mig, är Colin det bästa jag har. Hans flummiga sätt att leva får mig att må bra. Han gör mig glad. Det känns konstigt att skriva men det är sant. Så många skratt jag delat med Colin har jag aldrig delat med en tvåbent vän. Jag begär inte att ni ska förstå, jag begär att ni skall acceptera. Inte klagar jag på din bästa vän.
 
En till sak jag är extra tacksam för är Johan. Inte idiot- eller äckelJohan. Utan den nyaste, finaste och bästa av alla Johan jag någonsin träffat. Den finaste och bästa killen över huvudtaget. Vi är olika. Vi tycker om olika saker. Vi har olika umgängeskretsar. Våra familjer är olika. Vi har olika klädstilar. Vi har olika intressen. MEN vi har samma humor. Han får mig att må bra. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han tar mig med storm. Han accepterar och respekterar mig som ingen annan.
 
Colin och Johan är min favoritkombo. Vi är som en liten familj. En trygg familj. En relativt hel familj.
 
När det har varit som mörkast så har familjen trots allt funnits där. Jag önskar av hela mitt hjärta att det hade räckt. Att dom hade fått mig hel. Men av någon anledning så räckte det inte. Colin och Johan har kompletterat med de bitar som saknats. Tillsammans gör dessa tre pusselbitar mitt liv fulländat. Och ljust.

RSS 2.0