JohannaHenriksson

Värdelös. Det är precis vad jag känner mig. Jag känner mig inte värd mina närmsta. Inte ens min familj. Pyton. Skitsaker...

Klump i magen. Något är på tok. Jag känner det på mig. Låt mig bara veta så jag slipper detta, tack!

Alla dessa lögner. Tar dem aldrig slut? Blir trött att folk (läs: IDIOTER!!!!) har så svårt för att tala saning. Vad är problemet? Jag förstår inte. Tänk om folk kunde bete sig..

Nervös. Nervös som bara den. Kommer dom att förstå? Kommer dom strunta i det? Kommer dom ge mig en tid? Kommer dom lyssna? Kommer dom tycka att jag totalt dum i huvudet som känner så här? Det återstår att se. Får så ont i magen bara jag tänker på det. Jag g r u v a r mig...

Gråta. Det är vad jag behöver göra. Få ut klumpen i halsen. Få ögonen att sluta tåras oavsett vad som görs. Om jag skrattar, pratar eller lyssnar. Igår kom frågan/frågorna som jag inte ville bli ställd; Du mår inte bra va? Du är ledsen?.

Jag tänker inte gråta framför den här personen. Aldrig. Jag vill inte. Satt och kämpade, vände mig, gosade ner huvudet i hundens päls.

När ska allt kännas bra igen? När kan jag slappna av? Sluta vara rädd och orolig? Jag vill vara glad. Som jag alltid är då jag är mig själv. Det är jobbigt att skratta. Det är jobbigt att le. Det känns som att jag tappat bort mig själv och förpestar andras liv. När jag inte ens kan vara glad och trevlig mot de personer jag bär den största fasaden för. De personer jag aldrig släpper in. Då har de gått för långt. Då är något fel.