JohannaHenriksson

Varför svarar man att man mår bra fast man inte gör det? Varför låtsas man att allt är precis som det ska när det inte är det? Varför är det så svårt att inte älta? Tänk om liksom. Tänk om...

Jag ska vara helt ärlig. Det är inte bra. Jag vill inte vara här. Jag vill härifrån och vara borta på obestämd tid. Inte blicka bakåt. Byta nummer. Ta bort facebook. Flytta. Börja om från scratch.

Jag vill men ändå inte. Som vanligt.

Jag har många vänner men väldigt få jag kan räkna med då det gäller. Jag finns där för vänner som aldrig ens skulle skänka en tanke på att finnas där då jag som mest behöver det.

Jag ska ta tag i mitt liv. Sluta finnas där för dem som inte finns där för mig. Bli mer ekonomisk. Spendera mer av min tid själv. Göra av med min ilska och ledsamhet på gymmet. Vara hos pappa, i Ljusdal och hos Kicki oftare. När jag fått ihop en del, köpa bil. Åka dit jag vill, när jag vill. Sluta sakna dig.

Ångest. Jag har sådan sjuk ångest. Över att vara själv. Jag vill inte sitta i min soffa och titta på film själv. Jag vill inte laga mat till bara mig. Jag vill inte sova ensam. Det är tomt och känslan är enorm. Någon fattas.

Det finns många någon men ingen som duger. Kräsen och ångest klingar i otakt.
Enerverande illa.
Sedan att vara så sjukt rädd för att bli sårad, gör inte saken bättre. Då är det mycket lättare att träffa någon man vet att det inte blir något med. Jag har fastnat i det mönstret och vet inte hur jag tar mig därifrån.

Att släppa in en annan människa under skinnet. Det vill jag inte. Känns som att jag bara skrämmer iväg. Lyckligt ovetandes. Om det ändå vart ett alternativ.

Har så mycket känslor som måste ut men jag får inte ut dem. Jag känner en enorm sorg och saknad. Jag känner mig ensammast i världen. Jag känner att jag inte hänger med. Inte ens mina egna handlingar.



Could this be out of line?