JohannaHenriksson

Värdelös. Det är precis vad jag känner mig. Jag känner mig inte värd mina närmsta. Inte ens min familj. Pyton. Skitsaker...

Klump i magen. Något är på tok. Jag känner det på mig. Låt mig bara veta så jag slipper detta, tack!

Alla dessa lögner. Tar dem aldrig slut? Blir trött att folk (läs: IDIOTER!!!!) har så svårt för att tala saning. Vad är problemet? Jag förstår inte. Tänk om folk kunde bete sig..

Nervös. Nervös som bara den. Kommer dom att förstå? Kommer dom strunta i det? Kommer dom ge mig en tid? Kommer dom lyssna? Kommer dom tycka att jag totalt dum i huvudet som känner så här? Det återstår att se. Får så ont i magen bara jag tänker på det. Jag g r u v a r mig...

Gråta. Det är vad jag behöver göra. Få ut klumpen i halsen. Få ögonen att sluta tåras oavsett vad som görs. Om jag skrattar, pratar eller lyssnar. Igår kom frågan/frågorna som jag inte ville bli ställd; Du mår inte bra va? Du är ledsen?.

Jag tänker inte gråta framför den här personen. Aldrig. Jag vill inte. Satt och kämpade, vände mig, gosade ner huvudet i hundens päls.

När ska allt kännas bra igen? När kan jag slappna av? Sluta vara rädd och orolig? Jag vill vara glad. Som jag alltid är då jag är mig själv. Det är jobbigt att skratta. Det är jobbigt att le. Det känns som att jag tappat bort mig själv och förpestar andras liv. När jag inte ens kan vara glad och trevlig mot de personer jag bär den största fasaden för. De personer jag aldrig släpper in. Då har de gått för långt. Då är något fel.

Så sjukt dåligt samvete. Men jag har ingen ork i kroppen. Jag har legat över skrivbordet idag då jag jobbat. Jag har inte orkat suttit upprätt. Ögonen har farit igen på mig hela kvällen även fast jag varit med vänner. Frusit som jag vet inte vad. Febrig, för ovanlighetens skull.
Kroppen orkar inte. Jag måste får sova. Låt mig sova i natt och imorgon bitti. En natt är vad jag begär.

Jag trodde att det var bra. Att jag kommit vidare. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle falla tillbaka. Jag sover inte. Och när jag väl sover så tar du tag i armen på mig. Det är min tur. Min tur att gå i tusen bitar, bokstavligen. Tre gånger i natt har jag kämpat för mitt eget liv. Vaknat då jag slagit huvudet eller gjort illa mig på annat sätt. Jag har blåmärken på benen som jag inte hade igår. Jag är rädd. Jag är rädd för honom. Jag är rädd för mig själv.

Ingenting duger. Allt är sämst. Det är jobbigt att gå till jobbet. Jobbigt att kliva upp ur sängen. Jag vill INTE gå ifrån sängen.  Jobbigt att sitta vid datorn. Jobbigt att laga mat. Jobbigt att äta maten. Det enda som inte är jobbigt är att duscha. Jag kan sitta på golvet i duschen i evigheter. Jag älskar att duscha men har alltid blivit uttråckad och gjort det jag skulle och sedan klivit ur.

Musiken är högre än vad den någonsin varit. Den tystar mina tankar, åtminstone lite granna.

Jag orkar inte....

Stressen över livet. Jag vill leva ett självständigt liv. Jag vill inte leva efter andras regler. Jag vill vara någonting och det värsta är att ingenting duger. Jag blir tokig på mig själv. Varför kan inte jag komma på vad jag vill för? Jag fyller 23 och stressen över bara det tar kål på mig. Man ska inte se tillbaka men just nu vill jag spola tillbaka tiden. Göra om, göra rätt.

Jag ser honom. Igår såg jag honom som kassören på Åhléns. För någon dag sedan såg jag honom på bussen. Ikväll såg jag honom titta ut genom fönstret då vi for förbi. Jag är rädd. Hela tiden. Även fast jag vet att jag inte behöver oroa mig. Det tär. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag börjar bli rädd för mig själv.